...
saker som händer får tankeverksamheten att sätta igång. ligger nu här och grubblar och funderar. jag spenderar alldelses för lite tid med folk i min närhet som verkligen bertyder något. till exempel mormor & morfar och farmor & farfar ofta tänker man att man ska dit och hälsa på, men faller så lätt i glömmo eller så "hinner" man inte, man prioriterar helt enkelt bort. hipps vipps så händer det bara och så finns dessa underbara människor inte bland oss. då kommer man få stå sitt kast och ångra att man inte var dit oftare, inte lyfte luren och ängade några få minuter på ett samtal som man vet skulle uppskattas, nej tänk att inte ens det har man tid med. firade farfar i helgen, hörde pappa säga hur farfar inte längre orkade hinna med i skogen när dom jagar, det tar ont att höra, han som alltid varit så himla pigg. när farfar sedan själv säger att om han en dag får en stroke eller något i den stilen så att han inte kan jaga kan vi då vara snälla att ta hans liv för att jaga är hans liv och kan han inte längre det då är det inte värt det, ja då tar det ännu ondare. vet att fastän jag säger att jag ska bli bättre på att ringa, bättre på att bara fara föbri och åtminstone säga hej så kommer det inte att ske, det blir bara inte. så ingen idé att sitta och säga JAG SKA, men ska i alla fall försöka förbättra mig. hur som helst så vet jag att jag ändå kommer att ångra det den dagen det är försent...
